Infiltration

Det korta svaret

Vattnet leds från slamavskiljaren via en fördelningsbrunn ut i spridningsledningar och sprids över infiltrationsytan. Därifrån sjunker det ner genom de naturliga jordlagren och vidare mot grundvattnet. Det samlas aldrig upp.

Det är hela skillnaden mot en markbädd, där vattnet renas i påförd sand och sedan leds ut till en bestämd punkt.

Vad det betyder för dig

Infiltrationen är den enklaste och vanligaste lösningen för enskilt avlopp. Inga rörliga delar, ingen el, inget serviceavtal – marken gör jobbet. Där förutsättningarna finns är det svårt att motivera något annat.

Bristerna är två, och de hänger ihop med samma sak: att det inte finns något utlopp.

Funktionen är svår att mäta. En infiltration har inget definierat utlopp och är därför svår att provta, skriver Havs- och vattenmyndigheten i sin tillsynsvägledning. Vid tillsyn kontrolleras i stället framför allt avståndet ner till grundvattnet. Bedömningen får alltså bygga på hur anläggningen är byggd och på om marken duger, och det är därför provgropen och jordanalysen väger så tungt.

Bädden åldras utan att det syns. Biohuden tätar långsamt igen och fosforbindningen i jorden avtar med åren. En infiltration som fungerar dåligt ser likadan ut ovanifrån som en som fungerar bra.

I gengäld är driften den minsta av alla tekniker. Slamtömning av slamavskiljaren är i praktiken hela ditt åtagande. Och styrkan står kvar: det finns ingen punkt där orenat vatten kan nå ett dike om något går fel.

Vad som renar vattnet

Reningen sker inte i röret. Den sker i ett tunt lager mikroorganismer som växer till där avloppsvattnet först möter jorden – biohuden.

Biohuden bryter ner organiskt material och omvandlar kväveföreningar. Under den, i den omättade zonen där porerna innehåller både luft och vatten, sker den allra största delen av reningen. Fosfor binds kemiskt till partiklar i jorden. Smittämnen fastnar, torkar ut och dör.

Två saker följer av det. Den ena är att en ny anläggning inte renar fullt ut från dag ett – biohuden måste hinna etablera sig. Den andra är att den omättade zonens tjocklek spelar roll: ju längre vattnet har på sig innan det når grundvattnet, desto bättre blir reningen.

Det är därför kravet på en meters vertikalt avstånd finns. Måttet räknas från infiltrationsytan, inte från markytan – en vanlig och dyr missuppfattning.

Moderna infiltrationer byggs med biomoduler

En traditionell infiltration sprider vattnet över ett lager makadam. I stället för makadam används i dag ofta biomoduler – prefabricerade enheter av nätliknande plast som läggs i bädden.

Modulerna ger mikroorganismerna en betydligt större yta att växa på än vad makadam gör, och den öppna konstruktionen släpper igenom både vatten och luft. Effekten är att reningen sker på mindre yta: en modulbädd tar mindre plats än en traditionell infiltration för samma hushåll, vilket spelar roll på en liten tomt. Modulerna är dessutom lättare att bära in på tomter dit en lastbil med makadam inte kommer.

Nackdelen är oförändrad. Det är fortfarande en infiltration, och det finns fortfarande ingen utsläppspunkt att provta. Bättre rening i konstruktionen är inte samma sak som bevisad rening.

När infiltration inte går

Det här är de vanligaste stoppen, och de upptäcks i provgropen:

• Leran. Tät jord tar inte emot vattnet. Infiltration faller bort, men markbädd kan fungera om det uppsamlade vattnet har någonstans att ta vägen.
• Berget. Är jordtäcket för tunt finns ingen omättad zon att rena i.
• Grundvattnet. Ligger den högsta grundvattenytan mindre än en meter under infiltrationsytan går det inte. Observera att det är den högsta nivån under året som gäller, inte den du ser den dag du gräver.
• Grovt grus. Motsatsen till lera är också ett problem – vattnet rinner rakt igenom utan att hinna renas.
• Lutningen. Vid mer än 15 procents lutning blir förhållandena kritiska. Över 25 procent bör ingen infiltrationsanläggning byggas utan särskild undersökning.

Läs mer om hur du tar reda på det här under praktiska råd.

Fallet som bör anses klara normal nivå

De allmänna råden innehåller en presumtionsregel. En infiltrationsanläggning inrättad enligt teknisk rapport EN 12566 del 2, eller enligt Naturvårdsverkets faktablad 8147, bör anses uppnå normal nivå för organiska ämnen och fosfor.

Infiltration som klarar hög skyddsnivå för fosfor

En vanlig infiltration räcker i regel inte vid hög skyddsnivå. Men det går att komma dit, genom att fosforn fälls ut redan i slamavskiljaren i stället för att renas i marken.

Lösningen består av tre delar: en doserenhet som tillsätter ett flockningsmedel i takt med vattenflödet, en pumpbrunn, och en större slamavskiljare – dels för att slamvolymen ökar när fosforn fälls ut, dels för att reningen ska bli fullgod. Flockningsmedlet får partiklarna att klumpa ihop sig och sjunka till botten tillsammans med slammet, och slammet körs sedan bort vid tömningen.

Storleken på slamavskiljaren är det som märks mest. Cipax anger att lösningen behöver minst 3 kubikmeter, helst 4 för ett hushåll – märkbart mer än vad samma hushåll hade behövt utan fällning. Det påverkar både schaktet och priset, och det är värt att veta innan offerterna jämförs.

Vad du behöver göra efteråt

Mindre än med andra tekniker, men inte ingenting.

• Slamtömning av slamavskiljaren enligt kommunens schema.
• Kontrollera fördelningsbrunnen. Blir fördelningen mellan spridningsledningarna ojämn belastas en del av bädden för hårt och slits ut i förtid. Den går att justera.
• Håll dag- och dräneringsvatten borta. Det är punkt A i de allmänna rådens grundkrav, och en vanlig orsak till att en fungerande anläggning slås ut.
• Kör inte tunga fordon över bädden och plantera inte träd på den.